Ledskärs-Bådelögerns Vägförening
Lassi Fordells personliga skildring
Redan de gamla grekerna…
Det fanns en tid när ett bra och kulturellt föredrag skulle börja så. Men när denna stereotypi varit bruklig tillräckligt många gånger så blev den just stereotyp och det blev ett skämt.
Det skulle se nånting ut om historien om Ledskär-Laxögern skulle börja med Redan de gamla grekerna började att åka ut till Laxögern och fiska och idka friluftsliv kring Bjuren och Vitögern.
Nä nä nä…
Men nog har det rört sig länge nog i området.
Vi känner ju till landhöjningstakten och vet därför att den högsta punkten på Bjuren tex med sina 9 meter inte kan varit beträtt av mänsklig fot för mer än nio hundra år sedan.
Men på ön finns vid klapperstensfältet intill norra enstavlan båtlänningar från medeltiden, kanske fjortonhundratalet. Högre på ön finns lämningar av primitiva bostäder, sk tomtningar, som kan vara minst lika gamla. Sådana har jag funnit på flera höjder i området.
Fisket, speciellt efter lax och strömming, var intensiv på tex 1500-talet längs vårt kustområde. Det framgår av Johannes Magnus berättelse från Bjuröklubb vid den tiden. Där berättar han att man kunde lukta sig till denna plats från långt ute till sjöss pga mängden fisk i hamnen. Och varför skulle det gälla bara Bjuröklubb? Säkert var ”vår” skärgård eftertraktat för fiske i lika mån.
På Bjurens västra sida, ett stycke från stranden intill stigen upp mot norra tavlan, finns grunden av en fiskestuga. Det är svårt att säga hur gammal den är. Att den ligger c:a fem meter över nuvarande vattennivå ger lite vägledning. Tegelrester och rester av en gjuten spishäll kan också ge vägledning om åldern.
På en karta från 1700-talet (de kartor som ritades och beskrevs i samband med att staten avyttrade delar av sina domäner, mest skogar, för att förse den växande industrins behov med råvara) finns inte inritat nån stuga på Bjuren och i den åtföljande texten antyds att ön är av ringa ekonomiskt värde med ”sina torra buskar” som enda vegetation.
Från 1700-talets exalterade bruksperiod, när ännu vattenkraftens billiga energi skulle tas till vara, kommer ändock ”våra” vatten i fokus i någon mån.
En av de driftiga Forsellbröderna kom att utnyttja Sävaråns fallhöjder till industriell bedrift.
I Johannisforsen anlades en masugn och smedja. Järnet i halvbearbetad form skeppades upp från Västmanland, omlastades i Skeppsvik och Hästskär och drogs av hästforor upp efter ån. Den andra vägen efter förädlingen kom hästskor och söm för sydligare marknader. Då seglades det från Kvarken via Bjuren och Vitögerns östsida i prickade farleder upp till Skeppsvik och på Hästskär tömdes eventuella ballaster, vilket de främmande rara örterna på den ön ännu bär vittne om. Även plank och bräder, sågade i åns forsar, lastades på segelskepp för vidare transport. Då kunde man slipdra lättare fartyg för enklare reparationer och för kopparförhydring i slipen vid kanalen.
Då fanns lots boende i Skeppsvik. Den siste hette Holmdahl och hans stuga finns ännu bevarad.
När vattnen grundades upp allt för mycket fraktades varorna på pråmar in och ut från Bjuren.
Inslagna järnmärlor i klipporna på östsidan minner om detta. Ett pråmvrak kan lätt ses från din båt en bit från stranden och kanske är det en strandad pråm som ligger ute vid Lillbjuren också. Att spanten där är av ek talar ändå för att det kan vara resterna av en segelskuta.
Den intresserade kan ännu se skelettet av en pråm inne vid den grävda kanalen i Skeppsvik.
Denna epok tog slut en bit in i förra seklet. Kaffeerna är borta, butiken är stängd och bara förvaltarens bostad, ”Herrgårn”, är konkreta minnen av storhetsperioden.
Per Steneberg, denne outtröttlige till-fots-resenär runt kring Umeå, besökte Rovågern på alla sidor och på sedvanligt grundligt(!) sätt beskrev öar, stenar, myrar vikar och vad vara må i text, men vad hjälper det när hans handritade kartor är förkomna.
När man skall finna början till människors längtan ut till landet, till dess frihet, fräschör, dess rena luft och lantliga charm går man lätt vilse. Man hamnar längre och längre bort i tiden. ”Ja, men visst ja, det får man ju inte missa” och så byggs det årtionde på årtionde och ävenså århundraden.
Men även om redan förnäma romare skaffade sig villor på landet så kanske man kan välja romantiken som avstamp. Rousseau i slutet av 1700-talet och den tid som följde efter honom var fylld av natursvärmeri. Både målare och författare skildrade det lantliga livet som fyllt av känsla och behag.
Hundra år senare, i slutet av 1800-talet kom en ny drift ut till landet och man svärmade för hembygd och genuitet. Tänk bara på vad Skansens skapare Artur Hazelius har betytt, och då inte bara i Sverige. Då började, om än i liten skala, kroppskulturen. Per Henrik Ling och gymnastiken minns vi väl från historielektionerna. Idrotts- och gymnastikföreningar bildades. Turism och intresse för fjällvandringar startade.
Vid den tiden ökade också intresset för fritidsbåtar. De som hade råd i städerna lät bygga åt sig segelbåtar endast för lust. I Danmark kallas de fortfarande för ”lystbåde”.
Och in på 1900-talet ökade den medelklass i omfång och förmögenhet, som skulle vara den första att i större omfattning söka platser vid kusterna för ”stugor”. Grosshandlarvillorna fanns redan som modell i de mest attraktiva miljöerna. Se bara på de tjusiga träslotten ute i Waxholm eller i infarten till Åbo.
Men nu byggdes mera modesta stugor för korta besök under sommaren av folk som nog ville vara fina men inte kunde mäta sig med grosshandlare och storfinansiärer.
I Umeå blev det runt Nydalasjön och vid älvmynningen och Rinneln och neråt Västerfjärden som dessa ganska enkla men kära små sommarvillor byggdes. I Vasa säger man för övrigt fortfarande endast ”villa” om sina sommarhus.
Och det medelklassen hade skulle bli målet för den tredje klassens drömmar, för alla de otaliga arbetarna som i mån av råd och lägenhet ville ha del av det goda livet. Nu är vi framme i tjugo- och trettiotal. Men ännu finns inte lagstadgad semester. När den kom 1938 med två veckors ledighet under sommaren verkade den som bränsle på längtan till landet.
Med den nyfödda bilismen sträckte sig nu sökandet efter angenäma tomter längre ut från stan.
Till Täfteåfjärden t ex. Fäbosand blev snabbt ockuperat liksom Rutbådan, Sandskär, Hällan och andra utvalda ställen. Men man kunde inte ta bilen eller bussen ut då det bara fanns en gångstig ut mot Rovågern. I stället blev man skjutsad ut med Täfteåfiskarna från Salterikajen, ibland seglad, ibland rodd men också med fiskesnipor med inombordsmotorer som Penta Albin, Svalan eller en Wickströmare.
Men så kom det sig att Täfteå Byamän med hjälp av statliga pengar för att underlätta fisket på Rovågern byggde Rovågersvägen. Året var 1956. Tre år senare kunde byåldermannen och ägaren av fiskeläget Bjuren Abel Jonsson övertyga Fiskeristyrelsen att även Bjuren behövde en väg. Och så byggdes Laxågersvägen.
Och då var det som att dra proppen ur flaskan.
Innan proppen gick ur fanns bara den lilla fiskestugan på Kalludden och förståss fiskeläget på Bjuren. Enligt ristningarna på hällan mellan nätboden och stugan har bebyggelse funnits på platsen minst sedan 1864. Frågan är om det fanns två anläggningar då – en på öns västra sida som jag nämnde tidigare och en på den nuvarande. Det har jag inget svar på, tyvärr. Stugan på Kalludden anlades av Jonssönernas förfäder (Gunnar och Arnes farfars farfar), två ”gamkalla” som nyttjade stället för fiske och jakt. 1925 ropades den in av Yngves morfar, Alfred Sundström, för kronor 12.50. Ormarna ingick i priset. När Alfred skulle stiga upp på morgonen tömde han först stövlarna innan han satte satte på sig dom och ställde ner fötterna på golvet.
Liknande ”fäbodar” eller ”jaktmajor” har funnits längs
Sävaråns västra strand norröver mot Skeppsvik, varom rester ännu berättar.
Den förste som byggde sommarstuga enligt våra begrepp sedan väl vägen blev körbar var Sven och Gertrud Rönnmark på Laxögern. Det var redan 1959.
Sedan kom många spekulanter ut för att titta på både Laxögern, Bådelögern och Ledskär. De flesta vände tvärt när de upptäckte hur mycket huggorm det fanns här ute.
De s k HSB-tomterna styckades av omkring 1964. Då hade redan Yngves pappa startat bygget på Bådelögern, Henning Stenmark, nuvarande Lars Holmgren, hade satt upp sin västerbottensgård, Leif hade börjat resningen liksom Pelle, Kalle Norén (Ted och Birgitta), Åke Lindblad (Nils och Gun-Britt), Lindbergs (Göte och Anna Lisa), Rune Norman (Gösta och Katarina), Rune Gustavsson (Ivar och ?) Alla kring 1962.
Vilka personligheter!
”Storkalle” med sin Grand Danois Lady lutade gärna lite bakåt och svängde med huvudet fram och åter. Nog var han både störst och bäst. Hustrun liten, tyst och obemärkt
”Knivsliparåke” med den svarta lurvlufsen Tanja. Sådan hund sådan husse. Båda lite runda, mycket godmodiga, alltid leende.
Henning, värst´n på arbeta.
Lindbergs i sin enkla kula, men med mycket självkänsla. Alltid pigg på att bjuda in en på en whisky.
Rune och Birgitta med besök av Holmgrens ryande över fjärden efter färjning. Då blev det fest, lita på det!
Lille skarpe teknikern Bertil, alltid hjälpsam.
Vad jag saknar dom alla.
Rönnmarks fick snart grannar vid samma tid. Sondells, Åke Andersson, Nilsson, Åke Hjalmarsson och Göstasson i tur och ordning. Sist kom Thomas och Ullas föregångare Lidbergs pojkarna i Hissjö. På Vedaögern byggde Abels son Gunnar år 64, han som fick väggarna fyllda av minkens staplade fisk och tvingades i det närmaste att riva stugan. Samma problem hade förresten Hedmarks också, men den minken lade upp skafferiet i trossbotten. Huvva ligen vad ruttnande fisk kan stinka.
Det fraktades virke, nytt och helst gammalt gratis, cement, stenar, isolering, taktäckning och inte så lite gult Gullfiber eller ”gråbrungrönt” Rockwool. Sommar som vinter. I släpvagnar eller hyrbilar. Lennart Gustavsson på Sävar Såg var god att förhandla med. Köpte man ett större parti fick man låna hans Volvo-skåp och släpvagn till transporten.
Bara en gång blev jag stoppad av polisen på vägen ut genom Sävar.
Då hade jag svept in hela samhället i en bensinstinkande smog från det rykande avgasröret. Jag trodde att dom stoppade mig för att jag lastat så där en tre – fyra gånger för mycket virke på Lennarts släpvagn, men det var smoggen dom inte gillade så bra. När jag talade om att det var Lennarts bil och släp och att jag bara skulle ut till Laxögern så lät dom mig köra med förmaningen att be Lennart fixa avgaserna när jag skulle lämna tillbaka öket.
Alla började vi så smått. Utom Henning Stenmark och sergeanten på Hällan.
Klas Vidar drog ut en barack på isen och nyttjade den i åratal innan han satte upp sitt Prefabhus.
Rune Norman drog ut en kiosk. Den är fortfarande kvar hos Göstas. Yngves pappa hade fått tag på lite gammvirke i Obbola, som Johan Carlsson, Britts pappa, drog ut med traktorn. Emballagevirke från Kanadensiska scooterlådor kom också till användning. Pelle och Anita fick sina gammbrädor och fönstren från rivningen av Ivar Erikssons utkörda med häst påsken 62 av Erik Lövgren, ”vår” markägare. Vi tog över virket till bastun/gäststugan med båt våren 66. Värsta transporten för vår del var grundstenarna till storstugan. Det behövdes 350 st och dom vägde nästan tjugo kilo stycket. Jag hade fått låna en lastbil med kran som skulle lasta av pallarna på Laxågerskajen nära vår snipa. Men kranen var trasig. Först c:a tjugo stenar ner i båten, så över till bryggan. Upp på Bryggan. Upp till byggplatsen. Och sen förståss anpassas och vägas in som grund. Den sommarn hade jag långa armar.
Våra kvinnor var otroliga. Dom högg in var som helst i byggena. Barna var små. Majron väntade Katarina när bygget började och vår Helena var två år och Thomas skulle fylla tio. Dessutom skulle ju krängas krubb på en gasollåga eller en nying Vår och höst skulle allt bäras ut. Från bilen, på en planka över till Laxögern, balanserande på stenar över till Ledskär och vidare på stenig strand. Karlen först med vattendunkar i händerna och en ryggsäck med mat, spik, en yxa och annat. Bakom hustrun med en liten i armarna och en större i handen.
Vilken nybyggaranda.
Bland det värsta i arbetsprestation som Britt och jag blev vittne till var när Leif skulle transportera några bensinfat fyllda med matjord på en flotte till sin tomt. Han spände för båten med trehästarn som dragare och kom igång. I kröken vid Gunnar Jonssons/Grans var det trångt. Där mötte han Lindbergs i sin träeka, osäker om stenar och sånt och tvingade Leif upp på grundet där sprinten gick av. Sen rodde han resten av resan! För varje årtag sträcktes linan och flotten fick en liten knuff. Det blev tusentals årtag. Vi upptäckte honom först när han hade några meter kvar.
Ingen elström förrän 71. Ingen telefon förrän 72. Båda anslutningarna kostade 300 kr vardera.
Vi införde ett signalsystem för kommunikation mellan Laxågersbryggan och våra stugor.
Om vi väntade besök tex så måste ju gästerna hämtas med båt . För att tala om att man var framme och väntade på bryggan skulle man signalera med bilen. Varje stuga hade sin kod, som fanns på en tavla vid båthuset. Vi hade lång-kort-lång, dvs morsealfabetets bokstav ”K”, vilket också var förkortning för ”kom”.
Så gick man omkring och lyssnade efter signalen. Ibland hörde man fel och åkte över i onödan. Ibland missade man signalen och möttes av kyliga miner när man äntligen for över för att kolla om nån var där.
Tyvärr. Jag kan inte på detta utrymme berätta alla mödor och dråpligheter som dessa pionjärår var fyllda av. Kanske kan vi sätta oss en kväll och berätta för varandra – innan det glöms bort.