KOMPETENS. I vårt stugområde finns det många personer med speciella egenskaper & kunskaper. En av dessa är lokalhistorikern Lassi Fordell som brukar hålla föreläsningar mellan varven.
– Här kommer en text som du kan publicera om du tycker det, säger Lassi Fordell till ledbag.se
VAR ÄR VÅREN…?
Såja, nu ska det gå bättre. Nu har jag bytt om och har stövlarna på. Och skidorna går som skidor ska.
Första försöket slutade lite snöpligt Jag fick lite fart i strandbrinken och gled så vackert ut på Sävarfjärdens snötäcke. Trodde jag! Bara ett par meter ut , när farten minskade, skar skidorna igenom och jag stod som ett fån jämfota med vatten en god bit över pjäxorna. ”Stöpa” rann kvickt som minken ner till mina tår och angenämt var det inte.
När jag började på att trampa runt förvärrades läget och det var bara att åka tillbaka till stugvärmen och börja om och göra rätt. Märkligt att den svaga vårvärmen och helt utan solens hjälp har tärt så pass på ytan.
Det är inte mycket snö kvar utan för det mesta får jag plaska mig fram genom stöpan den knappa kilometern ut till Bjuren Vad skall jag dit att göra en sån urtrist dag. Helgrå himmel som det har varit hela denna bedrövliga vinter. Lite dis i luften och kvicksilvret som inte orkar upp över fjärde strecket.
Jo grannen tror sig ha hört de första måsarna skräna över Bjuren – vårens första riktiga budbärare här i havsbandet. Kan det vara sant? Jag måste ut och se. Finns verkligen våren därute! Snömassorna och vädret gör en så deppig att man griper efter enklaste strå denna påsk. Isarna nära ön ser inte så pålitliga ut, särskilt i sundet mellan ön och Trutögern. Men eftersom stigarefter älgklövar leder upp i strandens alsnår på nordspetsens isiga hällar så håller den nog för en sjuttiofemkilos skidåkare. Tydligen har älgskocken delat på sig när den kommit upp på ön. Den ena delen har har följ stranden och snappat åt sig ätbara delar av alarna. Den andra delen har klivit med långa steg i djupsnön inne i skogen och tuggat i sig talltopparnas skott och skala bark.
En snöskoter har passearat några dagar tidigare. Den har kört upp på hällarna, parkerat. Föraren har uppenbarligen stegat fram till informationstavlan. Där kan man läsaa sig till at Bjuren är ett nanturskyddsområde, vilket bla innebär att man inte får köra med terrängfordon på ön. Detta till trots visar spåren med all tydlighet att han har kört in bland gran och tall, kört i svängar runt omkring på de flesta delar av terrängen. En skoterförare som inte kan läsa!!! Nej , hen kanske inte förstod att skotern är ett terrängfordon och således inte får köras på Bjuren.
Arne Jonssons fiskeläge i den skyddade viken i nordost ligger i vinterdvala. Fönsterluckorna är kvar, skorsstenen är täckt, nätbåten ligger under en driva, men en bit av kölen och buken har tinat fram. Ett härligt vårtecken!!
Märkligt att allt tycks få vara ifred här ute. Till och med den fina namnskylten RUT, som flöt i land på ön för länge sedan från en skuta får pryda den låga timrade boden. Inte förrän i början av juni kommer det att vara fullt av liv här ute. Då skall näten ”tålas”, stänger lagas eller bytas ut, stenar få sina björkvred och väckarna gås igenom. Den legendariske fiskaren och byåldermannen Abel Jonsson från Täfteå brukade bo större delen av sommaren här ute till 1970.
Jag åker fram till älgtornet på öns östra hällar. Av med skidorna och upp för att spana. Sikten begränsas av dis. Men nu ser jag dem.
Halvt dolda av regndiset ser jag långt ute en grupp om cirka 10 älgar sakta vandra längre in i dimman. Dom måste vara på väg ut till Holmön, fast dom omöjligt kan se land. Hur kan dom veta att tio kilometer bort finns land med måttligt snödjup och ännu obetade småtallar. Och hur kan sommarälgarna veta att 15 kilometer från Holmön finns Valsörarna. Är det instinkt, väderkorn eller inlärt beteende som styr.
När jag senare skidar över isflaken längs stranden ser jag spår av stora grupper av älgar på en trad mellan Holmön och Bjuren. Kanske ändå att grannens utsago om en grupp om 40 älgar är sann fast jag i förstone tog det som hämtat från Mynchausen.
Ännu har jag inte sett eller hört trutar eller mås.
Tidigare har jag sett trut och mås sitta på toppmärket på deet tio meter höga stångmärket på öns krön. Jag hasar och kliver mig på den sura snön upp till ensmärket. Överallt massor spår av älg och hare, men inte ett levande djur. På det plaskvåta snötäcket runt stången fläskar av bruna och gula spottloskor och spridd avföring. Förutom det lätt igenkännliga från älg och hare kan det finna somt från fåglar. Kanske överoptimistiska trutar eller måsa funnit födotillgången för knapp och tagit sig söderrut till öppet vatten.
Öppet vatten??
Trots att jag vet att det är hopplöstmåste jag åka till det södra märket och klättra upp och spana efter VAKEN. Stegen av fastspikade brädlappar sitter ännu sämre i år, men en bit upp bara skall jag för att se Våren.
Från min uppsatta position med armarna runt stången ser jag den sydliga alranden och bortom den ett oändligt vitt fält som utan gräns övergår i dis.
-Men klättra ner, gubbe, och uppför dig!
Jag spänner fast stövlarna på björkskidorna och åker förbi den översnöade ängladansen, retar mig på nya skoterspår, spanar längs harstigarna och undrar om räven som följt den varit framgångsrik. Jag tar av ned mot den västra stranden för att ta mig tillbaka igen till stugvärmen och fortsatt påskfirande.När jag stakar mig neråt i den svaga utförslöpan kommer det! I den absoluta stillheten rycker jag till, när utan förvarning det gamlaa korpparet var och en i tät följd skickar ut ett skarpt varnande knorrr från den mörka , täta granskogen. Jag undrade nyss var det slitstarka paret kunde hålla hus.
PÅSKLÖRDAG
Ännu värre väder.
I natt har det regnat och nu är dimman än tätare. Snötäcket sjunker snabbt ihop, och det är en sann tröst. Men var är vårsolen???
Trots det föga inbjudande skidvädret gör jag samma tur som igår.
På vårfronten fanns intet nytt att upptäcka.
PÅSKDAGEN
Per aspera ad astra!
Jag vaknade vid hslvsjutiden. Alldeles för tidigt en ledig dag. Men så upptäckte jag att det var en solstrimma som väckte mig. Otroligt! Skall jag äntligen få vara med om den vårdag jag längtat efter.
Lämna sänghalmen fortast möjligt.
Det skrivjobb jag hade haft i tankarna för eftermiddagen blev nu avklarat i ett huj. Redan klockan tio stod jag på skidorna på Sävarfjärdens is igen.
Vilken skillnad. I det närmast vindstilla solflödet och några plusgrader hade det gått från helvete till himmel. Jag hade sett från min skrivplats att i fågelbordet var det någonting speciellt med blåmesar, talgoxar och frötjuven ekorren. Nu kände jag själv vårlusten spritta i mig. I stjärtmesen hade jag laddat med kaffetermos och mackor och i jackfickan fanns en apelsin. Jag stannar upp, drar in en extra lång vårluftsandning, plirar mot solen och hänger upp mig med stavarna i armhålorna.
En timme senare är jag ute på Kvarkens is och tar plats på ett cirka tre meter högt isberg med ett
Liggunderlag under stjärten. Glömt är veckors depp över vårtecken. Tydligen är jag ite ensam om reaktionerrna. De tidigare dagarna under jakten efter våren har jag varit i splendid solitude här ute, men idag är det många som sakta hasar sig fram mot solstrålarna för att inte missa nån. Obekvämt vriden huvudet ”åtabak” för maximerad effekt.
Jag tittar bländad ut över vidderna och tänker på den första båttrippen om en månad. Som alltid: till Klintviken på Holmön. Joo, jag kan höra bogsvallet brusa.
För en stund såg jag två grupper älgar ta sig till fastlandet. Så kloka dom kan vara i sitt agerande. Isarna luckras snabbt upp och fyra hundra kilo älg i issörja är inte att maximera tillvaron. Ännu lite senare hör jag svanarnas trumpetande i söket efter vak. Jag pekar med staven åt dom riktningen mot det öppna sundet femtio meter från vår strand.
/ Lassi Fordell